Fattade precis ett stort och tungt beslut.. Det förändrar mycket men det var nödvändigt för att jag ska kunna orka med framtiden. Väggen stod precis framför mig, men jag tror att jag bromsade i tid. Kan inte längre pressa mig själv till att fortsätta hela tiden trots att det inte är så lång tid kvar till mållinjen, men jag har halkat för mycket efter och hinner inte ta igen.
I vår kommer jag ta en termin ledigt från skolan för att plugga ikapp det jag ligger efter med. Som det ser ut just nu har jag inte behörighet till att fortsätta ändå, så det måste nästan bli så. Man kan tycka att jag bara skjuter problemen framför mig, "borde jag inte fortsätta att kämpa och ta igen allt så jag är färdigutbildad om ett år?", men nej, jag orkar inte mer. Jag tar året ledigt från skola för att prova på att jobba lite (dels för att få in pengar, men också för att göra annat än att plugga) och fixar det som är kvar från tidigare terminer, för att få påbörja termin 5. Men jag är ändå ledsen över beslutet. Jag kommer inte ta examen med mina vänner, de är klara ett halvår före mig. Och så är jag lite rädd att jag inte kommer kunna ta ifatt allt, att jag inte kommer tillbaka till utbildningen sen. Och det vill jag inte ska hända. Jag vill läsa klart, jag vill bli sjuksköterska, det handlar inte om det. Det handlar om att jag inte orkar med i en alldeles för hög takt och bromsar jag inte i tid så kommer jag att köra in i väggen.
Jag ska boka in en tid med syokonsulenten för mitt program och se vad som gäller och förhoppningsvis får jag fortsätta termin 5 nästa höst. Jag behöver det. Jag behöver en paus från pluggandet ett tag, jag har ju inte gjort annat än att plugga sen... ja.. alltid. De enda jobb jag haft har varit sommarjobb.. Så det var gymnasiet i 4 år, komvux i 1,5 och sen började jag sjuksköterskeprogrammet, där jag nu varit i snart 2 år. Iofs kommer jag troligtvis inte ha jobb speciellt länge (bara till nästa höst, om jag ens FÅR ett jobb), men det är iaf längre än 2-3 månader..
Så... nu ska jag ringa Pauline och tala om att jag tagit beslutet så att hon vet att vi inte kan skriva C-uppsatsen tillsammans, sen ska jag ringa syon på måndag och boka in ett möte. Och jag hoppas att jag inte börjar gråta när jag ska prata, tycker egentligen inte om att jag måste ta ett uppehåll men nu är det så..

//en ledsen sanna