Var nere på stan med mina syskon och Markus. Första stoppet var Game. Lät (mest Markus) roa sig med att titta lite på spel, han försökte hitta nåt rollspels-spel (-ish) som han sett tidigare. Stod längst in i hörnet, och tittade upp en sekund. Då såg jag nån. Kände igen människan som en tidigare klasskamrat. Blev vettskrämd! Inte för personen i fråga utan för allt jag kom att tänka på, allt som hände under den perioden av mitt liv. Gjorde det enda jag kunde göra: gick fortas möjligt bort till Markus. Har gått och tänkt på det hela dagen: vad gör folk nu? vad har de gjort de senaste åren? OCH: Kände han igen mig? Hoppas inte. Eller, haha! Han kanske kände igen mig, men inte från vart, så jag kanske har stört honom hela dagen! (Eller inte...)
I alla fall... Försöker att inte tänka på den perioden, de åren som var så j--la jobbiga. Men jag är ändå lite nyfiken.. Och nåt litet inuti vill att det ska ha gått dåligt för de största idioterna, men jag tycker inte så. Egentligen. UH! Vem är jag egentligen?! Här har man gått och hatat och hatat, men tycker ändå att det ska ha gått bra för folk?! Och jag slutade ju att hata för flera år sen, men ändå kan jag inte riktigt släppa det. Äh! Jag har mitt liv nu. Utan dem. Jag behövde aldrig dem, trodde alltid att jag behövde bevisa saker för dem, att jag var bra, att jag var värd att umgås med. Men egentligen behövde jag inte det. Insåg aldrig det då, det har jag gjort på senare år. Och sen fanns det ju faktiskt dem som inte visste hur de skulle prata med mig, och de som faktiskt ville umgås. Trots att det blev mer sällan. De är ändå värda ett tack. Tack för er vänskap. Och tack för din (om du nånsin läser det här). 

Jag är nog ingen kompismänniska. En sån som alltid behöver umgås med mina vänner. (Även om det ibland kan kännas tråkigt att inte ha umgåtts på jättelänge.) De flesta tycker att jag är svår. Men det är inte alltid lätt att lita på folk, och det sista jag vill göra är att såra människor jag tycker om, människor jag bryr mig om. Vissa har lyckats att se det, kämpat sig igenom fasaderna och tryckt på precis rätt knappar. Sagt rätt saker, ställt upp när det verkligen behövs. Det är er jag litar på, er jag vänder mig till när jag har det svårt. Jag behöver inte bevisa för er att jag är bra, det vet ni redan. Och jag vet att ni vet. Tack för er vänskap!
Och tack Markus för att du står ut med mig. Vet att jag inte alltid är lätt, men du har tålamod, du har lugnet jag behöver. Älskar dig!