Japp, då var jag där igen.. Nattliga funderingar som håller mig vaken. Den här gången om livet, yrkesval och nuvarande situation.
Vad som hänt sen sist är; vi planerar bröllop i oktober. Vi bestämde det nån dag innan nyår, men har hållit det lite hemligt utanför familjen. Varför vet jag inte, men eftersom det är långt dit så känns det som att man lika gärna kan berätta lite senare, även om man vill berätta den glada nyheten för alla man känner. Men man vill samtidigt inte tråka ut folk eller så, så vi har hållit det tyst. Varför jag "går ut" med det nu? Jo, jag blev gravid. Inget vi heller tänkte gå ut med till folk utanför familjen förrän om några veckor då risken för missfall inte är lika stor, men.. Jag fick missfall. Igår. Jag fik vara gravid i ungefär 1½ vecka, sen bestämde sig min kropp för att fostret inte var dugligt och stötte bort det. Kul, verkligen. Nepp... Men vi går vidare, för varför älta det vi inte kunnat göra något åt ändå? Kunde inte stoppa det, kunde inte på något sätt ha förhindrat det. Inget. Ingen idé att älta. Så jag tyckte att det spelar ingen roll om vi berättar eller inte, för jag kommer ändå säga till folk att jag haft ett missfall, så varför inte säga det som är bra och roligt också? Bröllop. Det är fint. -"Hur är det?" -"Är lite ledsen, för jag fick missfall förra veckan. Annars är allt fint för vi planerar bröllop." Sådär.. Typ. (Men vem bryr sig egentligen?)

I alla fall så har hela upplevelsen med missfall fått mig att tänka efter. Inte på kärleken, naturligtvis inte. Älskar Markus väldigt mycket. Men på olika val jag gjort i mitt liv och hur jag egentligen hamnade här. Att följa med A till Danmark var inte ett bra val, har fortfarande mardrömmar om det ibland..
Men hu valde jag att börja läsa till sjuksköterska? Vill jag fortfarande bli ssk? Vad vill jag annars göra? Vad tycker folk om det? Just det.. "Vad tycker folk om det?" Vad fan ska folk tycka? Varför bryr jag mig om vad folk ska tycka? Det är ju jag som väljer, inte alla andra! Varför ska alla andra ha åsikter om vilka val jag gör? Varför ska folk diskutera mina val med varandra när jag inte är där? Och det är just det.. Jag kom på att jag alltid försökt vara andra till lags, att jag alltid ska göra "rätt" saker och göra som alla andra vill och tycker för att då pratar ingen om mig. Men istället sluter jag mig själv och får alla att lämna mig. Och de få jag lyckas hålla kvar, som jag inte skjutit iväg, de kramar jag istället sönder för att jag inte vill förlora dem och bli helt ensam. Så har det alltid varit. Och jag tycker synd om mig själv som gör så, men vad fan... Jag får skylla mig själv. När jag inte är modig nog att prata med någon bara för att jag tror att personen inte kommer att tycka om mig, eller för att jag tror att jag kommer att kväva personen med min vänskap så får jag skylla mig själv.
Mja.. Åter till mitt yrkesval. Nu tänker jag: jag har pluggat två år på högskola för att bli något jag kanske inte vill bli för jag kommer inte ihåg varför jag ville det från början och har börjat omprioritera mitt liv, så vil jag verkligen nu? OCH.. Jag funderar på att byta yrkeskategori. Mest på grund av alla praktikperioder. Jag tycker att det fungerat bra praktiskt, men när jag pratar med handledarna (alla har sagt det på alla mina praktikplatser) så säger de: "Du verkar inte intresserad." Nej, då kanske det är så? De kanske ser något jag inte ser, men jag vet inte längre. Egentligen har jag tröttnat på att plugga teoretiskt och tycker att det är mycket roligare praktiskt. Jag tröttnade redan vid första praktiken då handledaren frågade om jag verkligen var intresserad. Ja, det var jag, men jag har lite svårt att arbeta med dementa äldre för jag tycker att det är jobbigt. Att arbeta med äldre över huvudtaget är jobbigt, jag klarar inte det. Jag vill jobba med barn. Barnsjuksköterska ville jag bli. Men. Det fick mig ju att fundera på min andra praktikplats, en njuravdelning. Med äldre. Jag klarar inte av det. Också där: "Du verkar inte intresserad." Nä, men det kanske är så att äldre inte intresserar mig. Jag vill jobba med barn. Så.. Jag blev fundersam, men bestämde mig för att fortsätta, halkade efter, ny termin och praktik. Barnmottagningen! men tyvärr var det en mottagning, dvs de kommer dit för inbokade läkarbesök eller akut och det enda som man som ssk gör är mäta, ta temp, väga och skriva in alla värden i datorn. Riktigt givande.. Nej.. *suck.. Okej, ibland behövdes blodprov tas, men jag fick inte ta det på barn. På vuxna visst, men inte barn.. Och så hade de ju telefonrådgivningen. Lyssna lyssna lyssna, och nä... inte jättegivande.
Nästa plats var akuten; yey! Förutom att min handledare i princip sprang ifrån mig och att jag inte fick vara där så länge (2 v). Senaste praktikplatsen var GOR, Geriatriska (HEY, GAMLINGAR IGEN!) Ortopediska (OCH DE HAR RAMLAT/OPERERATS/WHATEVER) Rehabiliteringen. Nej, jag var inte där länge. JAG TYCKER DET ÄR JOBBIGT ATT JOBBA MED ÄLDRE MÄNNISKOR, OKEJ?!
Men nu vet jag inte längre. Kanske var det inget för mig, trots allt?... Så, jag funderar på vad jag vill göra istället. Det som poppade upp senast var florist. Men det är i så fall en KY-utbildning (gymnasienivå) och i så fall "byter jag ner mig" från högskola till gymnasie. Är det värt det? Å andra sidan, det är en yrkesutbildning. Hur som helst så får jag en utbildning och spela roll om jag i så fall bytte ner mig för att få den. Det kanske är det jag vill göra? Men då är det det där igen; Vad ska folk tycka? Ja men, VARFÖR ska de tycka? VAD har de rätt att tycka i mina yrkesval? Jag får ju en utbildning, ett yrke. Och varför ska jag bry mig om att de har åsikter om det? Mitt liv, mina val. (My boat, my rules.)

Men, frågan är bara vad jag vill göra.. Och, om jag nu kommer fram till att jag vill utbilda mig till något som ligger på gymnasienivå, kommer jag då kunna göra det eftersom jag läst 2 år på högskola? Kanske, kanske inte. Får undersöka saken...