...
sanna har kört in i en vägg. inte bokstavligt talat, men det kunde lika gärna ha varit så. jag vill inte, varför ska jag ärva dåliga sjukdomar som är jobbiga och måste behandlas med läkemedel livet ut? nej, jag vet inte än om jag har det, men med stor sannolikhet. den är ärftlig, jag har många av symtomen, jag har låga värden och nu ska det utredas. fan. JAG VILL INTE! så nu är jag ledsen och nere, men faktiskt inte så orolig. prognosen för att få bra värden ser bra ut. men ajg vill ändå inte ha felet.
vill inget hellre än att ligga bredvid markus just nu. han är bra på att trösta, men inte om han är 12 mil bort och sover...
vill inget hellre än att ligga bredvid markus just nu. han är bra på att trösta, men inte om han är 12 mil bort och sover...
trött..
..på mig själv, på min tillvaro, på ganska mycket just nu..
ibland vill jag bara ställa mig rakt upp&ner och skrika. skrika tills luften i lungorna tar slut, tills halsen gör så ont att jag inte kan andas (men jag vet ju att det är en omöjlighet).
ibland vill jag bara kura ihop mig under täcket och ligga där tills allt är bra (men tro mig, jag har provat det förut och det var inte det smartaste jag gjort.. missade ganska mycket i högstadiet..)
ibland vill jag bara att han ska ta mig i sin famn så jag bara kan sitta där och gråta och gråta tills det inte finns några mer tårar (och det är just nu också omöjligt, då jag bara träffar honom varannan helg..)
jag är så trött på mig själv att jag blir irriterad. irritationen går sen ut över andra, jag blir gnällig och otrevlig and that's no good..
jag saknar och längtar och önskar.. men det går inte fortare. behöver ta en paus. från skolan. från mig själv. från allt. bara en stund. men det går inte. man kan inte bara sätta sig tvärt på marken och få jorden att sluta snurra. det är en omöjlighet. det finns gott om sådana. omöjligheter. och jag hatar dem...
å andra sidan kan man istället för att se livet som en omöjlighet, se det som ett tillfälle att utvecklas och "göra det omöjliga möjligt". som nån sa: det finns inga omöjligheter, bara dålig motivation (var det verkligen nån som sa så?)
så just nu är jag bara dåligt motiverad att fortsätta och jag kan inte komma härifrån. sitter liksom lite fast i ett hål, men lyckas inte inse att ju mindre jag motiverar mig, desto djupare blir hålet. (vill jag ens vara motiverad? JAG VET INTE VAD JAG VILL LÄNGRE!!)
det är tur att jag har M. käraste M, min själsfrände, mitt hjärta.. han räddar mig från allt. (men den här gången kommer det ta månader innan han kan rädda mig, och vem vet vad som hänt tills dess?)
saknar, längtar, önskar, äter, äter, mår illa, fortfarande hungrig - äter, inte trött - för trött, har inte tid, orkar inte ta mig tid, går i skolan - skippar skolan, somnar på föreläsningar (helvetestrött), drömmer mardrömmar, drömmer vackra drömmar, drömdrömdröm (alltid dröm, kommer alltid ihåg dem), (var går gränsen mellan dröm och verklighet - ibland har jag svårt att veta), förvirring, vad vill jag? vem är jag? gråtergråtergråter, oroar mig... saknar, längtar, önskar och räknar dagarna...
ibland vill jag bara ställa mig rakt upp&ner och skrika. skrika tills luften i lungorna tar slut, tills halsen gör så ont att jag inte kan andas (men jag vet ju att det är en omöjlighet).
ibland vill jag bara kura ihop mig under täcket och ligga där tills allt är bra (men tro mig, jag har provat det förut och det var inte det smartaste jag gjort.. missade ganska mycket i högstadiet..)
ibland vill jag bara att han ska ta mig i sin famn så jag bara kan sitta där och gråta och gråta tills det inte finns några mer tårar (och det är just nu också omöjligt, då jag bara träffar honom varannan helg..)
jag är så trött på mig själv att jag blir irriterad. irritationen går sen ut över andra, jag blir gnällig och otrevlig and that's no good..
jag saknar och längtar och önskar.. men det går inte fortare. behöver ta en paus. från skolan. från mig själv. från allt. bara en stund. men det går inte. man kan inte bara sätta sig tvärt på marken och få jorden att sluta snurra. det är en omöjlighet. det finns gott om sådana. omöjligheter. och jag hatar dem...
å andra sidan kan man istället för att se livet som en omöjlighet, se det som ett tillfälle att utvecklas och "göra det omöjliga möjligt". som nån sa: det finns inga omöjligheter, bara dålig motivation (var det verkligen nån som sa så?)
så just nu är jag bara dåligt motiverad att fortsätta och jag kan inte komma härifrån. sitter liksom lite fast i ett hål, men lyckas inte inse att ju mindre jag motiverar mig, desto djupare blir hålet. (vill jag ens vara motiverad? JAG VET INTE VAD JAG VILL LÄNGRE!!)
det är tur att jag har M. käraste M, min själsfrände, mitt hjärta.. han räddar mig från allt. (men den här gången kommer det ta månader innan han kan rädda mig, och vem vet vad som hänt tills dess?)
saknar, längtar, önskar, äter, äter, mår illa, fortfarande hungrig - äter, inte trött - för trött, har inte tid, orkar inte ta mig tid, går i skolan - skippar skolan, somnar på föreläsningar (helvetestrött), drömmer mardrömmar, drömmer vackra drömmar, drömdrömdröm (alltid dröm, kommer alltid ihåg dem), (var går gränsen mellan dröm och verklighet - ibland har jag svårt att veta), förvirring, vad vill jag? vem är jag? gråtergråtergråter, oroar mig... saknar, längtar, önskar och räknar dagarna...
